Debatt: Trampar svensk tobaksprevention vatten?

”Min cancer – vems ansvar?” var rubriken för morgonens debatt under Cancerdagen i Almedalen. 

Det var en blandad panel som skulle debattera var ansvarsbilden ligger och låg samt hur den ska ligga i framtiden. Mycket kom att handla om rökning och hur man ska förebygga att ungdomar börjar röka.

Rökning är en viktig riskfaktor vid cancer och även ett hett ämne som debatterats sedan många år tillbaka. Så även idag. Och det slog mig hur debatten många gånger lät som debatten har gjort förr. Några är för ett helt förbud, andra tycker man ska skynda långsamt, vissa anser att det ska vara regeringens ansvar och en del att det personliga ansvaret väger tyngre.

Inget nytt och inget har hänt. Unga bloggerskor står fortfarande med en cigarett i munnen och skriver om hur otroligt många mängder alkohol det går att konsumera. Och unga tjejer läser bloggarna. I filmer röker de coola killarna och tjejerna fortfarande och senast häromkvällen i Almedalen kom det fram en ung kille och frågade en medelålders grupp om de kunde avvara en cigarett.

Ett problem är att de som arbetar för att förhindra att en del av problemet uppstår inte riktigt drar åt samma håll. Det kommer pekpinnar och det pratas om kunskap. Sedan kommer kunskap i riktade projekt som går bra men dör ut. Avsaknaden av långsiktighet är både tydlig och skrämmande.

Samtidigt som man kivas med budget, politiska poäng och enskilda organisationer gör sitt bästa för att sträva på så börjar någon någonstans att röka, någon annan lägger sig i ett solarium och någon mamma tar en cigg samtidigt som hon är ute med barnvagnen. Trots all kunskap som sägs finnas någonstans.

Det känns som det är dags att konstatera att vi vet att vi inte vet hur vi ska få folk att sluta röka. Det finns en socialpolitisk ”dröm” om att leva ”on the edge” som speglar in. När någon säger ”fy” så tar man upp cigaretten. Säger någon ”farligt” så tänder man den. Säger en förälder, lärare eller liknande ”inte röka” så tar man ett bloss. Så har det varit i många generationer.

Den frågan alla debattdeltagare borde ställa sig är hur man gemensamt kan arbeta för en nollvision när det kommer till tobak. Men inte ens det var man överens om. Och debatten, den trampar vidare.

Anders Åker
Redaktionschef

Mer läsning:

Folket, vården och ansvaret

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s